Nattuggla
http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: "nattuggla /.../ person som är uppe länge på natten"
Nattugglor är en sorts människor som jag för mitt liv inte förstår mig på. De finns runt omkring mig; jag möter dem på gatona, står bakom dem i kön på ICA, träffar dem när de, nyvakna, hämtar sina barn från förskolan klockan tre på eftermiddagen... en sover för guds skull i min säng om nätterna. Ändå är det som att vi lever i olika världar, är helt olika sorters varelser. För jag skulle aldrig kunna bli nattuggla. Jag är för ljusberoende - hela min värld bygger på om det är ljust eller mörkt, utan att jag kan hjälpa det: är det ljust har jag energi att göra nästan vad som helst, är det mörkt blir jag närmast apatisk och vill bara sova.
Min teori är att nattugglan är en (för mig) olycklig konsekvens av en evolutionens nyck; människan kom på hur man gör eld (vilket i och för sig måste ses som positivt i ett helhetsperspektiv). Problemet är att någon ju var tvungen att vakta elden... Man märkte att vissa individer, nämligen de som bar på nattugglegenen, var bättre på att hålla sig vakna nätterna igenom än andra - och övermänniskan "eldvakten" kom till. De grupper människor som hade en bra eldvakt, klarade sig antagligen bättre än de som
1) blev uppätna av sabeltandade tigrar om nätterna, eftersom de inte hade en skrämmande eld i sitt läger, eller
2) var tvungna att lägga tid och energi på att göra ny eld hela tiden, inte kunde jaga och svalt ihjäl.
Således blev eldvakt ett statusyrke, nattugglegenen fördes vidare och idag finns en relativt stor nattugglepopulation. Problemet för mig ligger i att den nattuggla jag valt att kalla pojkvän är just en nattuggla och vi har olika dygnsrytmer, samt i min oförmåga att kunna förstå nattugglefolket. Probelmet för dagens nattugglor är att de vill jobba om nätterna hellre än på dagarna, söker och får nattjobb, förväntas jobba på nätterna - men samtidigt måste vara vakna på dagarna (det är ju då resten av samhället - butiker, apotek, förkolor etc - är öppet). De stackars nattugglorna riskerar att gå under. Visserligen härstammar de från den mäktiga eldvakten, men jag är ändå relativt säker på att de i grund och botten är människor, med mänskliga behov (såsom sömn). Ett samhälle där man kan välja att jobba morgon, eftermiddag eller kväll - ett treskiftsamhälle - är räddningen för oss alla. Då kan alla få ut det mesta av sig själva och av det samhälle vi lever i.
Rädda nattugglorna och dig själv - hjälp till att upprätta ett treskiftsamhälle nu!
Nattugglor är en sorts människor som jag för mitt liv inte förstår mig på. De finns runt omkring mig; jag möter dem på gatona, står bakom dem i kön på ICA, träffar dem när de, nyvakna, hämtar sina barn från förskolan klockan tre på eftermiddagen... en sover för guds skull i min säng om nätterna. Ändå är det som att vi lever i olika världar, är helt olika sorters varelser. För jag skulle aldrig kunna bli nattuggla. Jag är för ljusberoende - hela min värld bygger på om det är ljust eller mörkt, utan att jag kan hjälpa det: är det ljust har jag energi att göra nästan vad som helst, är det mörkt blir jag närmast apatisk och vill bara sova.
Min teori är att nattugglan är en (för mig) olycklig konsekvens av en evolutionens nyck; människan kom på hur man gör eld (vilket i och för sig måste ses som positivt i ett helhetsperspektiv). Problemet är att någon ju var tvungen att vakta elden... Man märkte att vissa individer, nämligen de som bar på nattugglegenen, var bättre på att hålla sig vakna nätterna igenom än andra - och övermänniskan "eldvakten" kom till. De grupper människor som hade en bra eldvakt, klarade sig antagligen bättre än de som
1) blev uppätna av sabeltandade tigrar om nätterna, eftersom de inte hade en skrämmande eld i sitt läger, eller
2) var tvungna att lägga tid och energi på att göra ny eld hela tiden, inte kunde jaga och svalt ihjäl.
Således blev eldvakt ett statusyrke, nattugglegenen fördes vidare och idag finns en relativt stor nattugglepopulation. Problemet för mig ligger i att den nattuggla jag valt att kalla pojkvän är just en nattuggla och vi har olika dygnsrytmer, samt i min oförmåga att kunna förstå nattugglefolket. Probelmet för dagens nattugglor är att de vill jobba om nätterna hellre än på dagarna, söker och får nattjobb, förväntas jobba på nätterna - men samtidigt måste vara vakna på dagarna (det är ju då resten av samhället - butiker, apotek, förkolor etc - är öppet). De stackars nattugglorna riskerar att gå under. Visserligen härstammar de från den mäktiga eldvakten, men jag är ändå relativt säker på att de i grund och botten är människor, med mänskliga behov (såsom sömn). Ett samhälle där man kan välja att jobba morgon, eftermiddag eller kväll - ett treskiftsamhälle - är räddningen för oss alla. Då kan alla få ut det mesta av sig själva och av det samhälle vi lever i.
Rädda nattugglorna och dig själv - hjälp till att upprätta ett treskiftsamhälle nu!
Våga
http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: "våga /.../ ha mod att; äventyra".
Att äventyra saker är läskigt. Därför finns det mycket som vi inte vågar göra. Vi vet vad vi har att förlora, vad vi äventyrar - men vi har ingen aning om vilka konsekvenserna blir om vi väljer att göra det där som vi bävar inför. Det där som vi inte riktigt vågar ta tag i. Alla har vi saker som håller oss tillbaka. Men vad är det värsta som kan hända? Egentligen. Ja, situationer kan bli obekväma. Ja, du kan misslyckas. Ja, du kanske måste flytta hem till mamma igen. Ja, du kan förlora en person som var viktig för dig. Men sedan då? Livet slutar inte där, även om det kan kännas så. Ett misslyckande på ett eller annat plan definierar inte vem du är. Att du vågade något - ta en chans, ställa en fråga eller helt enkelt bestämma dig för något - säger i så fall minst lika mycket om din person. Jag är hellre en person som tog ett förhastat beslut som ledde till något mindre lyckat, än en person som sitter fast i någonting på grund av rädsa. Att sedan alltid våga vara den personen är något annat... Men jag jobbar på det!
Att äventyra saker är läskigt. Därför finns det mycket som vi inte vågar göra. Vi vet vad vi har att förlora, vad vi äventyrar - men vi har ingen aning om vilka konsekvenserna blir om vi väljer att göra det där som vi bävar inför. Det där som vi inte riktigt vågar ta tag i. Alla har vi saker som håller oss tillbaka. Men vad är det värsta som kan hända? Egentligen. Ja, situationer kan bli obekväma. Ja, du kan misslyckas. Ja, du kanske måste flytta hem till mamma igen. Ja, du kan förlora en person som var viktig för dig. Men sedan då? Livet slutar inte där, även om det kan kännas så. Ett misslyckande på ett eller annat plan definierar inte vem du är. Att du vågade något - ta en chans, ställa en fråga eller helt enkelt bestämma dig för något - säger i så fall minst lika mycket om din person. Jag är hellre en person som tog ett förhastat beslut som ledde till något mindre lyckat, än en person som sitter fast i någonting på grund av rädsa. Att sedan alltid våga vara den personen är något annat... Men jag jobbar på det!
Hämnd
synonymer.se: "hämnd: vedergällning, straff, revansch, repressalier, nemesis, vendetta"
Hämnd kan ju anses vara ett tecken på styrka - man kan och vågar slå tillbaka. Man är stark, både fysiskt och psykiskt. Men att hämnas kan också ses som ett tecken på svaghet - man är inte bättre än den som slog först. Man tar till våld för att man inte har något annat. Man gör något som man vet är fel, för att man inte kan stå emot, inte kan hindra sig själv. Det om något måste väl anses vara svagt?
Jag såg filmen "Hämnden" igårkväll och sveptes ganska omgående med i känslan som genomsyrade filmen. Så mycket ångest och förtvivlan. Strävan efter att gottgöra, få någon att förlåta sådant som inte går att förlåta. Kampen att leva med sig själv fast man varken vill eller har en aning om hur. Så mycket sorg. Den ständiga striden med sig själv och andra om vad som är rätt och fel och vilket pris man är beredd att betala för att upprätthålla reglerna. Olika sorters styrka, på gott och ont. Otroliga mängder hat och ilska. Men kanske framförallt rädsla. Rädsla att förlora, att inte räcka till, att visa sig svag, att aldrig mer...... Filmen dröjer sig kvar hos mig och lär göra det ett tag.
Hämnd: ilska, rädsla, svaghet.
Hämnd kan ju anses vara ett tecken på styrka - man kan och vågar slå tillbaka. Man är stark, både fysiskt och psykiskt. Men att hämnas kan också ses som ett tecken på svaghet - man är inte bättre än den som slog först. Man tar till våld för att man inte har något annat. Man gör något som man vet är fel, för att man inte kan stå emot, inte kan hindra sig själv. Det om något måste väl anses vara svagt?
Jag såg filmen "Hämnden" igårkväll och sveptes ganska omgående med i känslan som genomsyrade filmen. Så mycket ångest och förtvivlan. Strävan efter att gottgöra, få någon att förlåta sådant som inte går att förlåta. Kampen att leva med sig själv fast man varken vill eller har en aning om hur. Så mycket sorg. Den ständiga striden med sig själv och andra om vad som är rätt och fel och vilket pris man är beredd att betala för att upprätthålla reglerna. Olika sorters styrka, på gott och ont. Otroliga mängder hat och ilska. Men kanske framförallt rädsla. Rädsla att förlora, att inte räcka till, att visa sig svag, att aldrig mer...... Filmen dröjer sig kvar hos mig och lär göra det ett tag.
Hämnd: ilska, rädsla, svaghet.
Hälsa
ne.se: "hälsa, enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition "ett tillstånd av totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte bara en frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning". Därmed beskrivs hälsa som ett positivt tillstånd, vilket inbegriper hela individen i förhållande till dess situation"
Jag gillar att man ser hälsa som en helhet. Att många olika faktorer spelar in i hur en människa mår. Det är verkligen en bra tanke. Saknar vi något på något plan, finns den där gnagande känslan, den där oron, som gör det svårt att se allt det som finns runt omkring. Men totalt välbefinnande på alla plan... För vem är det verklighet? Det känns som att det blir farligt att försöka uppnå det. En allt för stark strävan efter något gör att man missar det som finns på vägen, vilket jag tänker leder till ångest när man inser vad man missat - och ångest och hälsa får väl anses vara två begrepp som inte direkt är synonyma med varandra.
Hälsa handlar för mig om att ha en balans mellan sitt fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Allt behöver inte vara perfekt och hundraprocentigt. Det handlar om att vara tillfreds, utan att ha "nöjt sig". Att inte sakna, snarare än att ha.
Jag gillar att man ser hälsa som en helhet. Att många olika faktorer spelar in i hur en människa mår. Det är verkligen en bra tanke. Saknar vi något på något plan, finns den där gnagande känslan, den där oron, som gör det svårt att se allt det som finns runt omkring. Men totalt välbefinnande på alla plan... För vem är det verklighet? Det känns som att det blir farligt att försöka uppnå det. En allt för stark strävan efter något gör att man missar det som finns på vägen, vilket jag tänker leder till ångest när man inser vad man missat - och ångest och hälsa får väl anses vara två begrepp som inte direkt är synonyma med varandra.
Hälsa handlar för mig om att ha en balans mellan sitt fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Allt behöver inte vara perfekt och hundraprocentigt. Det handlar om att vara tillfreds, utan att ha "nöjt sig". Att inte sakna, snarare än att ha.
