helenaswordoftheday

http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: "nattuggla /.../ person som är uppe länge på natten"

Nattugglor är en sorts människor som jag för mitt liv inte förstår mig på. De finns runt omkring mig; jag möter dem på gatona, står bakom dem i kön på ICA, träffar dem när de, nyvakna, hämtar sina barn från förskolan klockan tre på eftermiddagen... en sover för guds skull i min säng om nätterna. Ändå är det som att vi lever i olika världar, är helt olika sorters varelser. För jag skulle aldrig kunna bli nattuggla. Jag är för ljusberoende - hela min värld bygger på om det är ljust eller mörkt, utan att jag kan hjälpa det: är det ljust har jag energi att göra nästan vad som helst, är det mörkt blir jag närmast apatisk och vill bara sova.

Min teori är att nattugglan är en (för mig) olycklig konsekvens av en evolutionens nyck; människan kom på hur man gör eld (vilket i och för sig måste ses som positivt i ett helhetsperspektiv). Problemet är att någon ju var tvungen att vakta elden... Man märkte att vissa individer, nämligen de som bar på nattugglegenen, var bättre på att hålla sig vakna nätterna igenom än andra - och övermänniskan "eldvakten" kom till. De grupper människor som hade en bra eldvakt, klarade sig antagligen bättre än de som
1) blev uppätna av sabeltandade tigrar om nätterna, eftersom de inte hade en skrämmande eld i sitt läger, eller
2) var tvungna att lägga tid och energi på att göra ny eld hela tiden, inte kunde jaga och svalt ihjäl.
Således blev eldvakt ett statusyrke, nattugglegenen fördes vidare och idag finns en relativt stor nattugglepopulation. Problemet för mig ligger i att den nattuggla jag valt att kalla pojkvän är just en nattuggla och vi har olika dygnsrytmer, samt i min oförmåga att kunna förstå nattugglefolket. Probelmet för dagens nattugglor är att de vill jobba om nätterna hellre än på dagarna, söker och får nattjobb, förväntas jobba på nätterna - men samtidigt måste vara vakna på dagarna (det är ju då resten av samhället - butiker, apotek, förkolor etc - är öppet). De stackars nattugglorna riskerar att gå under. Visserligen härstammar de från den mäktiga eldvakten, men jag är ändå relativt säker på att de i grund och botten är människor, med mänskliga behov (såsom sömn). Ett samhälle där man kan välja att jobba morgon, eftermiddag eller kväll - ett treskiftsamhälle - är räddningen för oss alla. Då kan alla få ut det mesta av sig själva och av det samhälle vi lever i.

Rädda nattugglorna och dig själv - hjälp till att upprätta ett treskiftsamhälle nu!

http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: "våga /.../ ha mod att; äventyra".

Att äventyra saker är läskigt. Därför finns det mycket som vi inte vågar göra. Vi vet vad vi har att förlora, vad vi äventyrar - men vi har ingen aning om vilka konsekvenserna blir om vi väljer att göra det där som vi bävar inför. Det där som vi inte riktigt vågar ta tag i. Alla har vi saker som håller oss tillbaka. Men vad är det värsta som kan hända? Egentligen. Ja, situationer kan bli obekväma. Ja, du kan misslyckas. Ja, du kanske måste flytta hem till mamma igen. Ja, du kan förlora en person som var viktig för dig. Men sedan då? Livet slutar inte där, även om det kan kännas så. Ett misslyckande på ett eller annat plan definierar inte vem du är. Att du vågade något - ta en chans, ställa en fråga eller helt enkelt bestämma dig för något - säger i så fall minst lika mycket om din person. Jag är hellre en person som tog ett förhastat beslut som ledde till något mindre lyckat, än en person som sitter fast i någonting på grund av rädsa. Att sedan alltid våga vara den personen är något annat... Men jag jobbar på det!

synonymer.se: "hämnd: vedergällning, straff, revansch, repressalier, nemesis, vendetta"

Hämnd kan ju anses vara ett tecken på styrka - man kan och vågar slå tillbaka. Man är stark, både fysiskt och psykiskt. Men att hämnas kan också ses som ett tecken på svaghet - man är inte bättre än den som slog först. Man tar till våld för att man inte har något annat. Man gör något som man vet är fel, för att man inte kan stå emot, inte kan hindra sig själv. Det om något måste väl anses vara svagt?

Jag såg filmen "Hämnden" igårkväll och sveptes ganska omgående med i känslan som genomsyrade filmen. Så mycket ångest och förtvivlan. Strävan efter att gottgöra, få någon att förlåta sådant som inte går att förlåta. Kampen att leva med sig själv fast man varken vill eller har en aning om hur. Så mycket sorg. Den ständiga striden med sig själv och andra om vad som är rätt och fel och vilket pris man är beredd att betala för att upprätthålla reglerna. Olika sorters styrka, på gott och ont. Otroliga mängder hat och ilska. Men kanske framförallt rädsla. Rädsla att förlora, att inte räcka till, att visa sig svag, att aldrig mer...... Filmen dröjer sig kvar hos mig och lär göra det ett tag.

Hämnd: ilska, rädsla, svaghet.

ne.se: "hälsa, enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition "ett tillstånd av totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte bara en frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning". Därmed beskrivs hälsa som ett positivt tillstånd, vilket inbegriper hela individen i förhållande till dess situation"

Jag gillar att man ser hälsa som en helhet. Att många olika faktorer spelar in i hur en människa mår. Det är verkligen en bra tanke. Saknar vi något på något plan, finns den där gnagande känslan, den där oron, som gör det svårt att se allt det som finns runt omkring. Men totalt välbefinnande på alla plan... För vem är det verklighet? Det känns som att det blir farligt att försöka uppnå det. En allt för stark strävan efter något gör att man missar det som finns på vägen, vilket jag tänker leder till ångest när man inser vad man missat - och ångest och hälsa får väl anses vara två begrepp som inte direkt är synonyma med varandra.

Hälsa handlar för mig om att ha en balans mellan sitt fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Allt behöver inte vara perfekt och hundraprocentigt. Det handlar om att vara tillfreds, utan att ha "nöjt sig". Att inte sakna, snarare än att ha.

ne.se: "väder, atmosfärens tillstånd eller dess växlingar, särskilt faktorer som påverkar mänsklig aktivitet och förekomsten av t.ex. moln och nederbörd"

Idag har min stad visat sig från en av sina sämre sidor. Eller rättare sagt - vädret har gjort att staden verkar ful, grå och tråkig. Död. Bristen på ljus får snödroppar, krokusar och andra vårtecken att tappa färgen och mig att tappa allt: tålamodet, tron på våren, lusten att städa. Kanske till och med förståndet. Vattendroppar i olika storlekar har fallit från den gråa himlen under i princip hela dagen. De äter liksom upp luften och gör det svårt att andas. Samtidigt tar sig de allra, allra minsta dropparna in genom kläderna, in under huden. Det kryper i hela kroppen. Mista lilla motgång gör att allting brister. Exploderar. Det är som att molnen inte bara skymmer den blåa himlen som faktiskt fortfarande existerar någonstans där uppe (jo, det är sant!), utan tar sig ända ner till mina ögon och lägger sig som en grå lins mellan mig och världen. Jag önskar att jag kunde bli bättre på att ta bort den där linsen. Att jag inte lät mig påverkas så mycket av vädret. För min stad är vacker. Krokusarna är precis lika lila som de var igår. Och himlen är blå!

synonymer.se: "underhållning: nöje, avkoppling, förströelse, tidsfördriv, förlustelse, muntration, divertissemang; show, kabaret, varité, soaré, festlighet, tillställning"

Ibland kan man ju förundras över vad som klassas som underhållning. Nu för tiden är det lätt att fascineras över sådant som förr ansågs underhållande. Jag tänker på t.ex. gladiatorspel. Människor som slogs för sina liv, mot lejon, andra människor och gud vet vad - för att andra människor skulle ha något att göra, något att titta på. För de som befann sig inne på arenan var det på fullt allvar. De måste slåss för att få fortsätta leva sina liv (vad det nu var för liv att leva). Jag kan bli oerhört äcklad av att tänka på det. "Hur kunde man?!" Men samtidigt undrar jag ibland om det som vi kallar underhållning idag egentligen är bättre. Hur mycket av det som går på tv handlar inte om att se ner på andra människor och känna sig bättre än "de andra"? Eller att någon annan talar om för de stackars människorna vilka fel de gör. Sedan är ju vissa saker bara allmänt hjärndöda egentligen. Fotboll till exempel. Eller valfri annan sport. X antal vuxna människor springer, hoppar eller whatever så bra de kan. Varför? Jag kan inte låta bli att fundera över hur människorna som lever om tusen år kommer att uppfatta oss som lever nu, utifrån vad vi lät oss underhållas av. Vad vi ville se. Kanske lite på samma sätt som jag ser på de som är med i Big brother: som tragiska, mer eller mindre blåsta människor som tror att de är något - nämligen bättre än någon annan.

Jag menar inte att jag är förmer än någon annan. Jag tittar ofta och gärna på olika sporter på tv. Jag kan fastna framför auditionavsnitt av idol (när det bara är människor som kan sjunga kvar i tävlingen, är jag inte intresserad längre). Jag dömer människor - människor jag inte känner, inte har någon aning om vilka de är, aldrig har träffat. Poängen är att vi alla gör det, alltid har gjort det och med största sannolikhet kommer att fortsätta med det. Sorgligt men sant.

http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: flyt: jämn fortgång; god fart; tur"

Idag har allt verkligen gått så bra som det hade kunnat gå. Jag har, helt oplanerat, köpt en cykel för exakt den summan jag hunnit lägga undan i kontanter i just det syftet. Därefter hann jag till gymmet precis i en lucka mellan rusningstiderna, varpå det fanns flera crosstrainers lediga. På jobbet kom solen fram minuten efter att vi hade bestämt att gå en promenad med de få små solstrålarna som kommit till förskolan idag. Den känslan, det flytet, har genomsyrat min dag och jag tar tacksamt emot det så länge det varar. Jag tror att det är viktigt att ta tillvara sådana här dagar och låta sig svepas med lagom mycket i flytet. Ger man sig hän helt och hållet, blir fallet tillbaka till verkligheten hårt; bromsar man missar man hela grejen. Livets eviga balansgång... Visst är den spännande?! ;)

http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: "röja /.../ göra mark odlingsbar, odla upp; bryta väg; hugga bort skog; rensa upp; bereda rum; r. ur vägen skaffa ur vägen, mörda"

Att "hugga bort skog" låter ganska brutalt. Men man gör det väl för att man vill uppnå något annat med den ytan där skogen fanns? Man vill ha en förändring.

Även om det kan kännas jobbigt att röja är det vikitgt att faktiskt göra det ibland. Röja bland tusen saker på en vind, eller i sitt huvud. Röja upp i sitt liv. Gå igenom, sortera ut och göra sig av med saker. Just det här att behöva släppa grejer tror jag är det som orsakar störst problem och mest tvivel och kanske till och med ångest hos oss när vi försöker röja. Jag tänker att vissa människor är rädda att om man slänger en sak från en speciell tid eller händelse i sitt liv, så slänger man hela händelsen, hela minnet. Men jag hävdar att om minnet är tillräckligt viktigt kommer det att finnas kvar, även om den konkreta "minnessaken" inte gör det. Och även om minnet på sikt kanske tynar bort, tror jag att det har satt sin prägel på vem man är som människa - förutsatt att minnet faktiskt var så viktigt som det kändes när man stod där med den lilla porslinsfiguren eller vad det nu än må vara i handen för sista gången och kände skuld eller ångest över att göra sig av med den. Sedan menar jag inte att man måste röja undan allt - det är inte mängden saker som försvinner som är central, utan processen som pågår i huvudet på oss röjare. Börjar vi tänka kring vad som är viktigt respektive oviktigt i våra flyttlådor och i våra liv, tror jag att röjande är ett utmärkt sätt att utvecklas som person och att röra sig framåt i livet.

Röja = bereda rum för något nytt

ne.se: "fredag, tidigare räknad som veckans sjätte dag, sedan 1973 som dess femte; dagen fick redan i förkristen tid hos kontinentalgermanerna sitt namn, efter gudinnan Frigg, som en översättning av latinets Veneris Dies 'Venus dag'."

För mig är fredagar ganska kravfyllda. Själva dagen är oftast härlig - folk är glada, man pratar om vad som ska hända i helgen, ser fram emot att kunna göra sådant som vardagen inte lämnar utrymme för. Men dessa kvällar... Klockan är nio och jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända ikväll - om det nu händer något alls. Det troliga är att jag blir sittande här hemma i min lägenhet och gör absolut noll. Det som eventuellt kan komma att hända är att min älskling kommer över hit. Men varken han eller jag vet hur det blir med det. Och jag känner liksom inte så många andra här i min "nya" stad som jag kan ringa med kort varsel och bjuda in mig själv till en fredagkväll. Och gå ut och festa själv känns sådär... Jag har alltså inte så många alternativ till att just sitta här i soffan och låta tiden gå. Det låter kanske tragiskt. Eller deppigt. Bittert? Men varför? Vem säger att det är en dålig fredag att sitta hemma med tända ljus, slökolla på tv och gå och lägga sig tidigt efter en intensiv jobbvecka? Vem bestämmer sådant? Visst, jag är nog lite tjurig just nu Men det beror på att jag känner mig begränsad - inte på att jag är hemma, "alldeles alldeles ensam". Eller så är det så att jag är både tragisk, deppig och bitter, men blir mer irriterad på alla förväntingar jag inte uppfyller och alla mallar jag inte passar in i, än ledsen över min eventuellt dåliga situation.

ne.se: "musik, kulturyttring som kan definieras (dock inte heltäckande) som organiserat ljud, vare sig detta alstras av t.ex. en röst eller genom elektroakustisk teknik /.../"

Musik kan vara minst lika mäktig som ord.

Musik kan skapa stämning. Få en att gå från trött till partysugen (även om det krävs en hel del för att just min kropp ska kunna göra den omställningen) eller från stress till harmoni. Eller skapa rädsla - en skräckfilm utan musik är ju knappt en skräckfilm längre.

Musik kan föra människor närmare varandra, både fysiskt och psykiskt.

Musik kan göra min dag. Idag har Erik Hassles "Mariefred sessions" stöttat mig genom matlagning, tvätt och annat allmänt tråkpyssel. Maroon 5 och Jason Mraz peppade mig på bussen på vägen till jobbet.

Musik kan göra all skillnad i världen.

www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: "lyx: prakt, yppighet, överflöd, ngt onödigt"

Lyx är ofta förknippat med pengar. Utan pengar, ingen lyx. Och om man väljer att ta fasta på ordet "överflöd" i svenska akademiens definition, blir pengar en viktig del i lyxbegreppet. Ibland är det det vi är ute efter och det är okej. Men för mig handlar den bästa lyxen om något annat - att göra sådant man mår bra av. Ta en promenad i vårsolen, njuta till fullo av mängder av glass, ringa ett riktigt långt telefonsamtal till en vän, köpa färska snittblommor, ta ett bad eller spendera kvällen i soffan utan att göra någon nytta överhuvudtaget.

Lyx = tid.

Men det är inte något som bara händer. Tid är nästan alltid en bristvara. Därför tror jag att lyx handlar om att ta sig tid. Det kan kännas som att det alltid finns något som är viktigare. Men viktigare än vad?

ne.se: "solstrålning, solinstrålning, energi som i form av elektromagnetisk strålning från solen tillförs jorden; endast en mindre del absorberas i atmosfären"

Solstrålar kommer, i min värld, i åtminstone två former. Dels finns det solstrålar som färdats i ungefär åtta minuter innan de når mig. De som sprider synligt ljus och konkret värme som känns på huden. Solstrålar som når alla, överallt. Universella solstrålar. Dels finns det personliga solstrålar. De som sprider ett annat slags ljus, en annan slags värme - de solstrålar som förmedlar sådant som känns inuti. Jag har turen att vara omgiven av den sortens solstrålar större delen av min dag.

Nyckeln ligger väl egentligen i första ordet i definitionen ovan - ernergi. Alla solstrålar ger energi, på sitt sätt. Idag har de två typerna av solstrålar förgyllt min vardag tillsammans och jag konstaterar nöjt att energi aldrig kan försvinna - den kan bara omvandlas.

www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx: "mötas: möta varandra, träffas"

Möte är ett ord med en lite negativ klang. Det förknippas ofta med vårt arbete. Någonting jobbigt. Tankarna går lätt till lysrörsblysta, kala konferensrum med obekväma stolar och dålig luft. Kanske kommer tristessen eller prestationsångesten krypande så fort det fruktade ordet yttrats. Men egentligen är det ju inte dessa sorters möten som borde räknas. Vad hände med möten mellan människor? Riktiga möten, som handlar om mer än att träffas. Som handlar om att möta varandra. På riktigt. Att våga gå på djupet, utmana och utforska sig själv tillsammans med någon som inspirerar och stöttar. Att lära sig något nytt om något. Eller om någon - någon man trodde att man kände. Kanske till och med om sig själv. Jag tror att det är sådana möten vi borde fokusera på. För ett sådant möte kan färändra allt. Precis allt.

ne.se: "Vår, tiden mellan vinter och sommar, i Sverige den del av året då dygnsmedeltemperaturen varaktigt stiger från 0 till 10 °C. Man kan även avse månaderna mars, april och maj."

Men visst handlar det om mer än så? Vår. Smaka på ordet en stund... Ett ord fyllt av hopp, inte sant? Hopp om att snön faktiskt någon gång kommer att försvinna från gräsmattorna och släppa fram det som gror där under. Hopp om att blommorna och de nya grässtråna ska orka ta sig igenom lager efter lager av sådant som är hårdare. Hopp om styrka och nytt liv. Hopp om vårregn som manar fram den där doften ur marker och asfalt. Hopp om skinnjacka, sneakers och solglasögon. Hopp om att gå hand i hand med någon i vårsolen. Hopp om den där känslan i magen... påträngande, pirrande, efterlängtad. Kanske ångestfylld (vem sa att kärlek var enkelt?). Men ack så underbar.